Idag tänkte jag skriva om något som jag tycker är otroligt jobbigt och som jag kanske helst egentligen inte pratar om så mycket. Jag har lovat mig själv att min blogg ska vara ärlig och naken, jag vill inte dölja det svåra i mitt liv och romantisera min vardag på något sätt, jag vill vara jag annars får det vara. Jag har i mitt liv, så länge jag kan minnas, mått väldigt dåligt i perioder. Jag har lärt mig vad ren och skär ensamhet är; att livet är något en går igenom ensam och att aldrig förlita sig helt och hållet på en annan människa. Jag har skadat mig själv och andra, men jag har också blivit skadad av andra vilket har lett till att jag isolerat mig både fysiskt och psykiskt. Jag har som ett slags skyddande lager runt min själ som ingen kan ta sig igenom. Det finns ingen som sett alla mina sidor, ingen som känner mig fullt ut. Nu tänker ni säkert att så är det väl med alla människor, att det finns sidor av en som aldrig visas för någon annan, men jag menar mer djupgående än så. Jag är som en fasad och den riktiga jag finns någonstans långt därinne. Bortglömd och rädd.  

Jag har lärt mig hur man går vidare efter att ha fått sitt hjärta krossat eller efter att ha blivit sviken av en vän. Vad jag inte har lärt mig är att hantera att bli sviken av sin förälder. Den person man har närmast band till, den person som alltid kommer finnas där. Den person som alltid kommer att älska en villkorslöst och finnas där varenda minut, varenda dag, varenda år. Åtminstone är det den bild jag haft av vad en förälder är, men har visat sig vara fel många gånger. I takt med att jag blivit äldre och mer medveten om mitt liv och min situation så har jag insett att saker inte är vad jag trott. Jag som alltid tänkt att jag och min förälder haft en sån nära och unik relation har fått inse att det inte alls är så. 

 

I min tonår när jag mått som sämst har jag många gånger skrikit efter hjälp och i desperation uppenbart skadat mig själv och hotat med att jag ska gå och ta livet av mig för att få någon slags respons. Jag har gjort så om och om igen för att det är först då som min förälder reagerat, någorlunda åtminstone. Jag har varje gång landat i mina skuldkänslor, hur kunde jag göra så mot min förälder som bryr sig så mycket? Det är ju mig det är fel på, jag bara överdriver och söker uppmärksamhet. Jag har skyllt det faktum att jag lidit av psykisk ohälsa på mig själv, i flera, flera år och mitt i allt det hemska är jag glad att jag insett att det verkligen inte stämmer. 

I våras satt jag på BUP-akuten med min bästa vän, jag ville inte leva. Läkaren som tog emot mig där sa förvånat till mig att hon inte förstod att jag var där med min vän, och inte min förälder. Hon sa att en riktig förälder hade satt sig i bilen och åkt dit till mig med detsamma, oavsett hur många mil det handlade om. Det fick mig att öppna ögonen, förstå o inse att det är något som inte stämmer. 

 

Jag är nu 18 år gammal. Jag har lärt mig att hantera mitt mående så gott jag kan, har självdiagnoserat mig själv och utifrån det försökt göra saker som ska hjälpa mig. Jag mår i perioder fortfarande så dåligt att jag känner att jag inte vill leva och känner fortfarande att min förälder inte tar det seriöst. Jag blir fnyst åt, bedd att sluta tänka på mig själv så mycket och ignorerad. Jag blir tillbedd att gå ut mer i solen, börja med yoga eller äta mer vitaminer, för det hjälper nog. Jag blir ofta så frustrerad att jag bara vill skrika, jag kan ju verkligen inte förstå hur en förälder kan vifta bort det faktum att ens barn inte längre vill leva. Jag kan inte tro att det är sant, vill inte tro att det faktiskt händer mig. 

Jag tycker att det är otroligt jobbigt att vara hemma hos vänner som lever i kärnfamiljer, i trygga familjekonstellationer. Jag blir i sådana situationer genast fylld av tung sorg, avund och uppgivenhet. Varför kan inte det vara mitt liv? Varför kan inte min förälder omfamna mig, prata med mig och framförallt lyssna. Varför kan inte min förälder komma och hämta mig när jag säger att jag tänker på hur jag ska ta mitt liv, att jag redan skrivit avskedsbrevet. Varför?

 

Nu blev det en väldigt lång och jobbig text, hurra till dig som tagit dig hela vägen till slutet. 
Nu tänkte jag fråga er, om någon utav er har fått uppleva samma sak i era liv? Dela jättegärna med er av era erfarenheter, jag behöver all stöd jag kan få. Jag vill inte vara ensam i detta. Skriv en kommentar eller maila mig på [email protected]

 

Stor kram!