att bli sviken av en förälder
Jag har lärt mig hur man går vidare efter att ha fått sitt hjärta krossat eller efter att ha blivit sviken av en vän. Vad jag inte har lärt mig är att hantera att bli sviken av sin förälder. Den person man har närmast band till, den person som alltid kommer finnas där. Den person som alltid kommer att älska en villkorslöst och finnas där varenda minut, varenda dag, varenda år. Åtminstone är det den bild jag haft av vad en förälder är, men har visat sig vara fel många gånger. I takt med att jag blivit äldre och mer medveten om mitt liv och min situation så har jag insett att saker inte är vad jag trott. Jag som alltid tänkt att jag och min förälder haft en sån nära och unik relation har fått inse att det inte alls är så.
I våras satt jag på BUP-akuten med min bästa vän, jag ville inte leva. Läkaren som tog emot mig där sa förvånat till mig att hon inte förstod att jag var där med min vän, och inte min förälder. Hon sa att en riktig förälder hade satt sig i bilen och åkt dit till mig med detsamma, oavsett hur många mil det handlade om. Det fick mig att öppna ögonen, förstå o inse att det är något som inte stämmer.
Jag är nu 18 år gammal. Jag har lärt mig att hantera mitt mående så gott jag kan, har självdiagnoserat mig själv och utifrån det försökt göra saker som ska hjälpa mig. Jag mår i perioder fortfarande så dåligt att jag känner att jag inte vill leva och känner fortfarande att min förälder inte tar det seriöst. Jag blir fnyst åt, bedd att sluta tänka på mig själv så mycket och ignorerad. Jag blir tillbedd att gå ut mer i solen, börja med yoga eller äta mer vitaminer, för det hjälper nog. Jag blir ofta så frustrerad att jag bara vill skrika, jag kan ju verkligen inte förstå hur en förälder kan vifta bort det faktum att ens barn inte längre vill leva. Jag kan inte tro att det är sant, vill inte tro att det faktiskt händer mig.
Jag tycker att det är otroligt jobbigt att vara hemma hos vänner som lever i kärnfamiljer, i trygga familjekonstellationer. Jag blir i sådana situationer genast fylld av tung sorg, avund och uppgivenhet. Varför kan inte det vara mitt liv? Varför kan inte min förälder omfamna mig, prata med mig och framförallt lyssna. Varför kan inte min förälder komma och hämta mig när jag säger att jag tänker på hur jag ska ta mitt liv, att jag redan skrivit avskedsbrevet. Varför?
Nu tänkte jag fråga er, om någon utav er har fått uppleva samma sak i era liv? Dela jättegärna med er av era erfarenheter, jag behöver all stöd jag kan få. Jag vill inte vara ensam i detta. Skriv en kommentar eller maila mig på juliagjohansson@hotmail.com
sv: tack så mkt :D
härliga bilder :D
Usch vad trist. Jag vart verkligen berörd då jag läste mig igenom hela texten. Fyfan vad hemskt att bli så ignorerad osv osv :( trist..
Sv; ja det tycker jag! :D
Modigt av dig att skriva om detta. Ens förälder ska ju vara ens största stöttepelare.. Hoppas du kan få den hjälp du behöver för att må bättre psykiskt. Stor kram <3
Vilket starkt inlägg. Jag kände så igen mig i det du skriver <3 glöm inte att du är stark.
<3 <3 <3 <3
Vad starkt av dig att publicera ett så personligt inlägg. Det beundrar jag dig för!
Jag tänker i synnerhet på en av mina föräldrar när jag läser ditt inlägg. Sviken och avvisad på sättet som du beskriver vill jag inte påstå att jag har blivit, däremot har jag många gånger ifrågasatt min förälders beteende. Konsekvenserna av uttalanden och handlanden har i vissa sammanhang fått mig att tvivla på mitt eget värde och min förmåga. Det är ledsamt, så ska i synnerhet inte en förälder behandla sitt barn.
Lyckligtvis har jag ytterligare en förälder, vars förmåga att härbärgera och uppmuntra har gjort mig till en trygg person. Denna förälder är min förebild och jag hoppas så att jag lyckas sprida samma värme till andra människor som jag själv har fått.
Ta vara på dig och känn dig välkommen att återkomma på ett eller annat sätt om du önskar bolla tankar eller bara vill skriva till någon. <3
Kram
Svar: Tack för att du återkom.
Att inte känna sig ensam med känslorna kan betyda mycket. Just därför tänker jag att det var bra av dig att skriva inlägget - både för din egen del och för andras.
Jag kan mycket väl förstå att du vill behålla kontakten med din förälder och på så sätt få möjligheten att fortsätta ha en relation till din syster. Hur du mår är dock viktigaste, det måste det vara. Mår inte du bra mår inte heller sin syster bra.
Jag tänker att din syster är ung och självklart har behov av en syster. Samtidigt kanske relationen er emellan inte slutar existera bara för att du inte har en lika nära kontakt och relation till er gemensamma förälder? Du kan vara en bra syster ändå, trots att du väljer att bryta med din förälder.
Det är viktigt att ta vara på sig själv. Att ständigt bli sviken av en förälder bidrar inte till ett lugn inombords, snarare motsatsen.
Vad tänker du om det jag skrivit?
Kram
