Den stora depressionen som är jag

|

Den hänger som ett mörkt, tungt moln över mig, tränger sig in i varenda skrymsle av det som är jag. Gör mig sängliggandes. Tom på känslor, fylld av känslor; allt på en och samma gång. Den klättrar längs ryggraden, får mig att rysa till. Kryper under skinnet på mig, svider och kittlar. 

 
Depressionen förgiftar mitt sinne, hånar och retar. Tvingar mig att se ner på det lilla som är jag. Sparkar på mig fast än jag redan ligger ner. Den fyller mig av brinnande vrede och frustration, samtidigt som ett hav av sorg och nedstämdhet bryter ut inom mig. Jag vill skrika, slåss, gråta, försvinna. Inte vara. Inte finnas. 

 

Depression dränker mig i ett oändligt hav, jag får inte luft. Den placerar sina händer runt mig hals, över mitt bröst. Jag får inte luft! Jag blir avdomnad i kroppen, känner inget alls. Huvudet tungt som bly, inte en endaste tanke når fram. Måste lägga mig ner, stirra ut i tomma intet eller försvinna in i sömnen. Depressionen tar sig ner i min mage, fyller den av oro och gör mig illamående. Skapar medvetet ett kaotiskt tillstånd i mitt huvud, av tankar och ältande som flyger fram och tillbaka. Tankarna flyger tillslut in i meningslösheten, ältandet leder ingenstans, lämnar mig bara ensam kvar med klumpen i magen och tårarna brännandes bakom ögonlocken.

 

Tårarna. De måste ju ta slut någon gång. Jag inbillar mig att det finns ett förråd där bakom ögongloben, det måste ta slut någon gång. I perioder finns det inget annat än tårar, ett hav av sälta. Andra gånger finns det bara vrede, en ilska och lättuppretad frustration som går ut över det som är fint, över de som vill väl. Ryter till, svarar snäsigt. 

 

Depressionen förstör relationer, försvårar situationer. Förstör allt. Sårar. 

 

I ett virrvarr av tårar, vrede, ångest och nedstämdhet landar jag varje gång i en längtan. En längtan efter total tomhet, att få tillintetgöras. Depressionen leder mig in på en oändlig tankebana som jag inte kan sluta färdas längs. Jag ska dö, jag ska inte längre finnas. Tänk vilken börda jag är, allt skulle bli så mycket lättare för oss alla. Min bortgång skulle bli som en stor suck av lättnad. En lösning på en omöjlig situation. Ett avslut, en början. 

 

Jag vill tänka att vi inte är samma, att vi inte är Ett. Att depressionen inte alls är en del av mig, utan istället en fiende som ständigt våldgästar mitt sinne. Någon som det ibland går att stänga ute, slåss mot. Be att dra åt helvete. Samtidigt som jag vill tänka så, vet jag att det är inte sant. Vi är en och samma organism, depressionen är jag. Ständiga följeslagare. Jag är den stora depression. 

LÄMNA EN KOMMENTAR      


vallmoröda blommor glöda

|
Nynnar på en av Majas många sommarsånger i skrivande stund. Mer specifikt den om den vackra, men ack så sköra blomman på V. Vallmodans i måneglans... Som liten deltog jag i en musikal vars tema var just Majas Alfabet, och om jag inte minns helt fel så var det visan om den röda sköra som blev mitt solo. 
 
 
I vilket fall som helst så är jag glad över att jag dammade av min fina kamera och packade ner den i väskan inför midsommarhelgen på Öland. Är glad att jag ens tog mig dit, för det var ju faktiskt inte så självklart. Inte heller var det så uppenbart enkelt när en väl var där. Trots att tre långa år passerat så kändes det som att tiden stått stilla; I husen, naturen, havet och solnedgångarna. Precis som det alltid varit.
 
 
På väggarna i den röda lilla stugan hängde kalendern ängsligt kvar, uppslagen på augusti månad 2013. I byråerna låg kläder fortfarande vikta och så fort möblen öppnades spred sig en doft i hela rummet, en doft som någon lämnat kvar. Någon som var mig mycket kär. Underlig känsla det där. Känna en så stark närvaro av någon som är så frånvarande, sen länge tillbaka. Av någon som bara är en suddig silhuett i bakgrunden. 
 
 
Kanske skriver några rader här någon gång i bland, vem vet. Kanske inte nödvändigtvis för någon annan än mig själv. Adjöss! 
 
LÄMNA EN KOMMENTAR