I vilket fall som helst så är jag glad över att jag dammade av min fina kamera och packade ner den i väskan inför midsommarhelgen på Öland. Är glad att jag ens tog mig dit, för det var ju faktiskt inte så självklart. Inte heller var det så uppenbart enkelt när en väl var där. Trots att tre långa år passerat så kändes det som att tiden stått stilla; I husen, naturen, havet och solnedgångarna. Precis som det alltid varit.

 

På väggarna i den röda lilla stugan hängde kalendern ängsligt kvar, uppslagen på augusti månad 2013. I byråerna låg kläder fortfarande vikta och så fort möblen öppnades spred sig en doft i hela rummet, en doft som någon lämnat kvar. Någon som var mig mycket kär. Underlig känsla det där. Känna en så stark närvaro av någon som är så frånvarande, sen länge tillbaka. Av någon som bara är en suddig silhuett i bakgrunden.